Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 4 : Seland

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

 

Värt att lägga märke till

 

Detta kapitel innehåller ett par komiska höjdpunkter. På sidan 131 besöker Karl XII amiralgeneralen Wachtmeister i ett hus som inte fanns och på sidan 140 lyckas Brunner blanda ihop Gustav II Adolf och Karl X Gustav. På sidan 141 går han ett steg längre, först förväxlas Gustav Adolf och Karl Gustav en gång till och sedan blandar Brunner ihop Kronborgs slott med Kronobergs slott. På sidan 143 låter han sedan kungen segla hem på ett fartyg som inte fanns på plats. När det gäller inlån från äldre texter kan man notera att Olof Stiernhöök har fått låna ut sina iakttagelser och funderingar på sidan 130 och 142 - förstås minus dennes lilla amorösa äventyr med en vacker snickarfru under vistelsen i Nyköping. Hur skulle det se ut om den "asexuelle" Karl XII sysslade med sådant? Ett annat intressant lån finns på sidan 143, där Fryxells funderingar läggs i Karl XII:s mun. Det exemplet visar också konsekvenserna av att välja att låta Karl XII vara berättaren. Exemplet visar också hur Brunner använder berättarmetoden för sina syften, genom att lägga Fryxells berömmande ord i Karl XII:s egen mun framstår den sistnämnde som skrytsam.

 

Genomgången

 

Sidan 130: Resan söderut. 

Om Alf Åberg förde ordet i samband med mobiliseringen har nu talarstolen övertagits av drabanten Olof Stiernhöök (1673-1703). Dennes dagbok är publicerad i Karolinska förbundets årsbok 1912, för den som önskar jämföra. Det är Stiernhöök som beskriver de gråtande (dock i Stockholm), det är han som besöker Nyköpingshus, det är han som ser jättens ryggkota (dock i Södertälje), den inmurade munkens huvudskål (dock i Malmö) samt steglarna vid Loshult.  

Särskilt mycket Karl XII är alltså inte heller detta. Greppet att låna in stycken från helt andra personers berättelser kommer vi att får stifta bekantskap med fler gånger längre fram. Jag kan dessutom försäkra att Stiernhöök i original är mycket, mycket bättre.

Sidan 130: Kungen kommer den 26 april till Karlskrona. 

Enligt Lorens de Rees dagbok, utgiven av Paul Wilstadius, kom kungen den 19 april till Karlskrona. Grauers nämner att det första brevet från staden är daterat 18 april.  

Sidan 130: Kungen tar sitt kvarter i Kungshuset. 

Nu är jag lite "rostig" på Karlskronas byggnadshistoria, men fanns det ett sådant hus? 

Sidan 131: Kungen inspekterar flottan. 

Jag tror att man med stor säkerhet kan säga att den inte var färdig för inspektion så tidigt. I Amiralitetskollegiets historia, del 2, s. 66 ff redogörs för flottans mobilisering. I början av maj ska ca 11 500 man ha funnits på plats.  

Sidan 131: Kungen besöker Wachtmeister i Grevgården.  

Nej, det gjorde han garanterat inte. Wachtmeister stora gård, nu inrymmande Blekinge läns museum, stod inte färdig förrän 1706. Enligt ett brev från C. H. von Löwen till landshövding Rehbinder av den 3 november 1706 skulle amiralgeneralen flytta in i huset den kommande veckan. För detta se också Blekingeboken 2005, som är helt ägnad åt Grevagården.

Sidan 131: Händelserna vid Riga. 

Skildringen bygger av allt att döma på Margus Laidres Segern vid Narva, s. 81 ff.  

Sidan 132: Bengt Oxenstierna föreslår att Karl XII ska lova att ej överskrida republiken Polens gränser mot att republiken lovar att inte understödja August. Kungen hugger i vredesmod värjan i bordet. Piper kryper på golvet. 

I Karl XII och hans rådgivare redovisar Jonasson på s. 231 ff. diskussionerna under våren och sommaren 1700. Kanslikollegiums första förslag, från april och början av maj 1700, synes ha varit inriktade mot tanken att muta ledande polska makthavare och på så sätt hindra att republiken ingrep i kriget. Georg Wachschlager ska däremot ha föreslagit varianten med ömsesidiga löften. Kungens huggande med värjan lär vara fiktivt, liksom naturligtvis Pipers hundimitation.  

Sidan 132-133: Hertigen försöker lura kungen att rida över en brädstapel. 

Av Bromé, i Karlskrona stads historia I, s. 150 f., förläggs händelsen till 1698.  

Sidan 133: Hertigen försöker dränka kungen. 

En historia som nämns av Fryxell. Man kan överhuvudtaget ifrågasätta dessa historier, av de föregående årens politiska utveckling går tydligt att iaktta hur stor betydelse de holsteinska angelägenheterna hade för Karl XII:s politiska linje. Uppenbart är att hertigens åsikter spelade en stor roll för Karl XII:s val att först gå mot Danmark, i strid med Kanslikollegiums önskan att prioritera Livland. Det vore därför ytterst paradoxalt om hertigen i ett så skarpt läge önskade ta livet av Karl XII, med de svåröverskådliga konsekvenser detta skulle få. 

Sidan 134: Kungen höjer lönerna för livdragonregementets skalmejblåsare, pistolsmeder och sadelmakare.  

Uppgiften är säkert korrekt, men den illustrerar ett annat problem med en roman av den här typen. Små detaljbeslut likt detta har kommit in i litteraturen för att illustrera något specifikt, en mängd andra beslut som fattades samma dag har inte fått samma spridning. För Karl XII kan alltså just denna fråga ha tagit 10 minuter i anspråk, medan större militära spörsmål ägnades flera timmars uppmärksamhet. Men i Brunners bok blir det emellanåt tvärtom, vilket förstås också bidrar till en skev bild.  

Sidan 134: Kristoffer Barnecou mördas i Kalmar.  

Att Kjell Christoffer Barnekow skulle ha mördats är en gammal felaktig uppgift. Som nämns i A. Barnekows Anteckningar om släkten Barnekow (s. 56) säger likpredikan att B. avled i häftig feber. Som dödsdatum anger Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM den 19 december 1700, alltså flera månader efter de händelser som beskrivs på s. 134. 

Sidan 135: Kungen stiger på midsommardagen i land i Ystad.

Enligt Adlerfelt steg han i land den 22 juni, midsommardagen inföll på den här tiden alltid den 24 juni, se t.ex. Nordisk familjeboks klassiska "Uggleupplaga - URL: http://runeberg.org/nfbr/0239.html (2006-06-27).

Sidan 135: Karl XII sparkar ut ambassadörer och anser att folket i Kanslikollegium är fähundar.

Man förstår syftet med en sådan scen, men undrar över sanningsvärdet. Det franska sändebudet uppehöll sig i kungens närhet, men det kejserliga? Dessutom, Karl XII sparkade självfallet inte ut ambassadörer.

Sidan 135: Den franske ambassadören d'Avaux var i kansliet.  

Han hade åkt hem redan i början av 1699, se t.ex. H. Brulins Sverige och Frankrike 1700-1701.  

Sidan 135-136: Karl XII gör alltid tvärtom mot vad man råder honom.

Vilket förstås är trams och det visar ju Brunner t.ex. på sidan 142, där kungen följer Pipers och Åkerhielms rekommendation. Också landstigningsoperationen var ett sådant fall, Karl XII ville ju först och främst förstöra danska flottan.

Sidan 136: Det onådiga brevet till Wachtmeister. 

Detta är den gamla versionen av händelseförloppet - kungen skriver det onådiga brevet och Wachtmeister genomför inseglingen. I själva verket är brev dagtecknat den 5 juli 1700 och nådde adressaten på morgon den 6 juli. Forceringen hade skett redan på morgonen den 4. På Wachtmeisters beslut hade det alltså ingen inverkan.  

Sedan är också citatet felaktigt. Brevet är för det första betydligt längre, se t.ex. Carlson, F. F., Sveriges historia under konungarne af det pfalziska huset. D. VI. - Stockholm, 1881. - S. 334 f.

Sidan 136: Flera stora linjeskepp kantrar under forceringen.  

Först och främst så hade de mest djupgående fartygen hemsänts innan man försökte sig på att passera Flintrännan, se Grauers bok Ätten Wachtmeister genom seklerna, del II, s. 239. Sedan är det riktigt att några fartyg stötte på grund, men de blev utan besvär flottagna. Några kantringar skedde alltså inte.  

Sidan 136: Danskarna står med pink i kängorna för att svenskarna plättade på dem en aning och kastade eld.

Brunner (2005), s. 136 Karl XII, Konung Karl XII:s egenhändiga bref. - Stockholm, 1893. - S. 38
"Nu stod de själva med pink i kängorna, för att vi plättade på dem en aning och kastade eld." "Men dhe hafva stengt igen fahrvatnet effter sig, så at man än intet kommit vidare medh dhem än ibland om nättren man sökt kasta eldh på dhem. Och om dagen pletta dhe och ibland något på hvar annan."

Något pink i kängorna finns förstås inte i originalet. Det är heller inte säkert att Brunner har använt brevutgåvan, Frans G. Bengtsson citerar ur samma brev.

Sidan 137: Kungen fattar Pipers och Rehnskiölds händer

Brunner (2005), s. 137 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 89
"Jag reste mig, stod rak med fyllda lungor, fattade med vardera handen tag i Piper och Rehnsköld. "Plötsligt hänförd af krigarens ingifvelse, fattade han med hvardera handen tag uti Piper och Rehnskiöld och utbrast:
Köpenhamn var från sjösidan instängt. Köpenhamn är från sjösidan instängdt?
Jag sade därför: 'Låt oss begagna tillfället, låt oss våga en landstigning och angripa staden från andra sidan!' Låtom oss begagna tilfället, våga en landsstigning och angripa det äfven från andra sidan.
Rehnsköld svarade: 'Allernådigste herre, den store konungen Gustav Adolf skulle inte ha kunnat göra något bättre förslag!' " Rehnskiöld svarade: allernådigste herre, den store konung Gustaf skulle efter femtonårig erfarenhet icke kunnat göra något bättre förslag."

Var kommer då detta ursprungligen från? Jo, Fryxell citerar de tidigaste upplagorna av Voltaire, där denna dialog återges, se Voltaire, Francois de, Histoire de Charles XII : edition critique. - Oxford, 1996. - S. 201 f. Som Gustaf Jonasson har visat var idén om landstigningen sannolikt väckt av den förenade sjömilitära expertisen, bland annat i syfte att slippa riskera de egna fartygen i operationer mot den danska flottan - Karl XII:s favoritprojekt. För detta, se Jonasson, H., Kriget mot Danmark 1700 // Karolinska förbundets årsbok. - 1962. - S. 129-172.

Sidan 137: Amiral Rooke blir imponerad:

Brunner (2005), s. 137 Carlson, Fredrik Ferd., Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset. D. 6. - Stockholm, 1885. - S. 350
"Då vi gick till ankars för natten uppvaktades jag i aktersalongen av den engelske amiralen Rooke. "Under denna segling mötte den engelske amiralen Rooke, och fick företräde hos konungen, som befann sig om bord på jakten Sofia.
Till Stuart sade han efteråt att han i mig sett mönsterbilden av en käck krigare." Han erfor ett starkt intryck af Carl den tolftes tilldragande personlighet och förklarade sedan, att om någon ville se mönsterbilden av en käck krigare, så kunde han aldrig få bättre original dertill än denne unge konung.

Man förstår varför Brunner har uteslutit "Carl den tolftes tilldragande personlighet". Ska det lånas från äldre verk måste det givetvis lånas med urskillning, annars kan det ju bli problem för den bild Brunner vill ge.

När det sedan gäller sakinnehållet så uppvaktade Rooke Karl XII tidigt på landstigningsdagens morgon, se Rooke, George, The journal of Sir George Rooke... - London, 1897. - S. 92.

Sidan 137: Landstigningen

Brunner (2005), s. 137 f. Adlerfelt, Gustav, Karl XII:s krigsföretag 1700-1706. - Stockholm, 1919. - S. 40
"71 chalouper med 254 grenadjärer hade avantgarden och mellan varje chaloupe roddes en båt lastad med spanska ryttare. "71 chalouper med 254 grenadierare hade avantgarden och emellan hwar chaloupe roddes een båt, lastad med spanske ryttare;
Efter dessa gick 30 andra fyllda med faskiner och spadar. effter desse gingo 30 andra, fulla med fachiner och spador,
Därefter kom 44 båtar med 500 man. uppå hwilka fölgde 44 st. båthar, hwarpå femhundrade mann woro till att soutinera de förre.
Sist kom själva corps de bataille betäckt av 10 örlogsskepp." Effterst kom sielffwa corp de bataille, hwilket alt bleff betäckt af 10 st. örlogzskepp..."

Sidan 138: Gardesmajoren Numan stöter på grund.  

Hans namn var Carl von Numers. 

Sidan 138: En major ur gardet stupar.  

Enligt Svea livgardes historia, del IV s. 365 sårades löjtnant Gustaf Ribbing medan 3 av manskapet stupade.  

Sidan 139: De stupade danskarna har en storlek av en ordinär gödselhög. 

Torde vara en helt fiktiv liknelse. 

Sidan 140: Borgmästaren av Elsnör. 

Jag förstår inte riktigt varför den formen behållits när städerna i övrigt synes ha fått modern stavning. Varför inte Helsingör? För att Adlerfelt använder formen "Elsenör"? Något längre ned nämns "Runsta", vilket förstås är Rungsted. 

Sidan 140: En hop seländska bönder förs till Karl XII.

Brunner (2005), s. 140 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 92
"Man lyckades få fatt på en hop seländska bönder vilka fördes fångna till mig. "En av de första dagarna lyckades man få fatt på en hop seländska bönder, vilka fördes till konungen.
Straxt släppte jag dem lösa och sade: 'Kära vänner. Gån var och en hem till sitt och sköt i Guds namn edert arbete. Han släppte dem straxt lösa igen och sade: käre vänner! gån var och en hem till sitt och sköt i Guds namn edert arbete.
Jag har kommit för att skaffa frid åt våra riken. Jag har icke kommit till edert förderf, utan för att skaffa frid åt våra riken.
Har ni några livsmedel att sälja så för dem hit och de skall med reda medel betalas'." Hafven i några lefnadsmedel att sälja, så fören dem hit; och de skola med reda mynt på stället betalas."

Sidan 140: Kungen studerar Gustav Adolfs anteckningar. Dennes belägring av Köpenhamn hade varit resultatlös.  

Till Gustav II Adolfs försvar bör kanske anföras att han aldrig ens hade försökt att belägra Köpenhamn, det är förstås Karl X Gustav som spökar här.  

Sidan 141: Piper yttrar sig om anledningen till kungens popularitet.

Brunner (2005), s. 141 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. S. 93
"De följande dagarna strömmade bönder ur staden med varor. Då jag gav dem betalt blev de häpna. Men selandsbönderna strömmade dock dagligen med sina varor till Karls läger; ty de fingo der bättre betalning än i själva Köpenhamn
Vid mer än ett tillfälle blev stadens borgare tvungna att bege sig till mitt läger för att där köpa vad som saknades på deras torg.  
Sträng krigstukt rådde och Piper sade mig att denna stränghet och rättvisa i kombination med min ungdom och mitt mod gjorde att danskarna vördade mig och började visa mig sin kärlek. Denna mildhet och rättvisa i förening med ungdom, renlefnad och mannamod förvärfvade honom det omgifvande folkets vördnad och kärlek.
Unga och gamla kom för att betitta mig. 'Gud välsigne er', ropade de och 'vi vet att i icke vill göra oss något ont ty i ären en son av vår fromma Ulrika'." Dertill kom ock minnet af hans moder, Ulrika Eleonora var ännu icke glömd i sitt fädernesland. Gud välsigne er! sade folket till den svenske kungen. Vi veta, att i icke viljen göra oss något ondt; ty i ären en son af vår fromma Ulrika."

Noterbart är här inte bara likheterna utan också hur originalets "mildhet och rättvisa" har blivit till "stränghet och rättvisa".

Sidan 141: Kungen mäter stenarna som Gustav Adolf misslyckats med att nedriva och noterar det närbelägna slottet Kronoberg.  

Det är inte helt lätt att begripa hur Brunner kan förväxla Gustav Adolf med Karl X Gustav och Kronoberg med Kronborg - som ju för övrigt ligger en bra bit från Köpenhamn. Jag misstänker att någon karolinsk dagbok ev. kan spöka, en del av författarna var inte alltid så bevandrade i historien och stavningen var rätt fri.  

Att ett stycke är hämtat från Fryxell är tydligt:

Brunner (2005), s. 141 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. S. 93
"En bit ut låg Kronobergs slott.  
Slottet hade en besättning av 900 man. "I Kronenborgs slott låg en besättning av 900 man.
I min tropp ingick 30.  
De vågade inte försöket att bortsnappa mig." Det oaktadt kom konungen ett par gånger nära in till stadsportarna och hade kunnat bortsnappas, om man vågat försöket."

Sidan 141: I Köpenhamn råder rädsla och vankelmod.

Brunner (2005), s. 141 Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. IV. - Stockholm, 1926. - S. 528
"I Köpenhamn rådde rädsla och vankelmod. "Man hade sett för mycket av vankelmodet inom högsta ledningen för att eldas av föredömet därifrån.
Universitetets rektor uppmanade studenterna att visa sig som värdiga fostersöner till Pallas 'där de förstod konsten att strida ej blott med pennan utan ock med svärdet'." Inför de samlade studenterna uppläste universitetets rektor en maning att följa det exempel på trohet och mannamod som 1659 års studenter givit, och visa sig som 'värdiga fostersöner till Pallas, de där förstode konsten att strida ej blott med pennan utan ock med svärdet'."

Sidan 142: Kungen studerar en kökshiss, oanständiga bilder och greve Rantzaus konterfej. 

Berättare här är livdrabanten Olof Stiernhöök, som 20/8 1700 besökte Fredriksborgs slott. Episoden har naturligtvis inget med Karl XII att göra.  Det intressanta är att Brunners formuleringar tycks antyda att han inte använt originalet, utan Frans G. Bengtssons sammanfattning.

Brunner (2005), s. 142 Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935 Stiernhöök, Olof, Drabanten och kaptenen vid lifgardet Olof Stjernhööks journal 1700-1703 // Karolinska förbundets årsbok. - 1913. - S. 350-351
"I ett kungligt rekreationskabinett besåg jag en maskin som förde maten upp från köket tvärs igenom golvet samt ett kabinett med oanständiga bilder på vilka till grovhet svullna manslemmar syntes. "Bland dess kulturella märkvärdigheter föll särskilt i ögonen ett privat kungligt rekreationskabinett 'med en maskin som förer maten upp från köket tvärs igenom golvet' samt en liten nätt lokalitet med mycket vackra oanständiga bilder kring väggarna till trötta monarkers stimulans, - finesser som man inte hade någon motsvarighet till på kungliga slott i Sverige; sehn sågo wij kungens appartements och audience sahl mycket magnifiqva som och dronningens, skeppsahlen, dherest båda kungarna, kung Carl Gösta och Friderich dh. 3 hafwa ätit ihoop.; innan före war en liten fuuhl kammare, dher kungarnas j Swerjes portrait woro uthj, sehn woro wij j ballet saahlen, hwarest taket war mycket curieust som och en orgla af bahra trää af en admirable godh resonance.
Bland dessa bilder hängde ett porträtt av greve Rantzau som haft 99 horungar. och med vördnad stannade besökarna framför 'ett porträtt av en greve Rantzau som haft 99 horungar'..." En grefwe Rantzous portrait sågo wij som hade hafft 99. hoorungar."

Stiernhööks beskrivning av maskineriet kommer först ett stycke fram i texten, medan de oanständiga bilderna fanns i badstugan, vilken låg i trädgården. Det som fanns på bilderna beskriver Stiernhöök på franska: "on y voit aussi un lieu le plus propre du monde, ou il y a les plus jolies portraits du monde comme aussy toute sorte des postures pour faire bander." Nu är jag inte någon expert på franska, men jag uppfattar nog detta som att bildernas avsikt var att vålla svullnad hos betraktaren och inte att bilderna i sig visade uppsvällda kroppsdelar. Vara hur det må med detta, men man ser av avsnittets konstruktion att Brunner bygger på Frans G. Bengtsson och inte på Stiernhööks berättelse. Bevis för detta är dels uppbyggnaden, men också ord som "rekreationskabinett", vilket inte har någon motsvarighet i Stiernhööks berättelse.

Sidan 142: I kansliet skrivs den 11 augusti 1700, en dansk kapten anländer med fångna svenskar och nyheten att freden är sluten.

Enligt Gustaf Jonassons uppsats Kriget mot Danmark 1700, publicerad i Karolinska förbundets årsbok 1962, anges efter ett av Samuel Åkerhielm författat memorial att fångarna ankom den 11, men budet om fredsslutet den 12. För detta, se särsk. s. 160 n. 16 och s. 171.

Sidan 142: Greve Reventlo. 

Hette förstås Reventlow. 

Sidan 142: Snart skulle tsaren siktas i Ingermanland.

Det visste dock Karl XII inte i det aktuella läget, budet om tsarens anfall kom vid månadsskiftet september/oktober.

Ett problem med att låta Karl XII berätta om sitt liv är att man inte riktigt förstår när han gör detta. Är det så att hans berättelse är postum, d.v.s. den döde Karl XII ger en tillbakablickande exposé över sitt liv? Eller berättar han i dagboksform, dag för dag och i omedelbar anslutning till de händelser han beskriver? I förstnämnda fall blir han givetvis allvetande, som i det här fallet.

Sidan 142: Aldrig har en segrande här försakat så mycket i ett så fett land.

Brunner (2005), s. 142 Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. IV. - Stockholm, 1926. - S. 142
"Aldrig har en segrande här försakat så mycket i ett så fett land. "Det har också blivit sagt om dem, att aldrig en segrande här försakat så mycket i ett så fett land.
Danska folket, vars kärlek jag vunnit, samlades kring mig med rinnande tårar." Konungen hade själv genom sin vänlighet mot Själlands inbyggare gjort sig riktigt avhållen, och 'med rinnande tårar och under lyckönskningar skildes de från sin kära Ulrika Eleonoras son."

Fler nyttjar uttryckssättet, men jag misstänker att Grimberg här varit källan.

Sidan 142: Kungen river sönder ett brev. 

Det finns i varje fall en bevarad renskrift, även om det förstås är omöjligt att säga om just den renskriften lästes av Karl XII, se Jonassons artikel Kriget mot Danmark år 1700, s. 163. Själva skildringen är en sammanfattning av vad Fryxell har att berätta (del 21, s. 96 f.), men Brunner står själv för kungens stumma raseriutbrott och sönderrivandet av brevet.

Sidan 143: Kungen översänder ett hjärtligt uppriktigt och genomfalskt brev och seglar sedan hem på Kung Carl.  

Apropå brevet kan noteras att Fryxell kallar det "hjärtligt och uppriktigt". Men det dög väl inte för Brunner... På Kung Carl seglade kungen inte, det var ett synnerligen djupgående fartyg som följaktligen hade hemsänts före inbrytningen i Öresund. Exemplet är belysande för Brunners metod:  

Brunner (2005), s. 142-143 Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 97.
"Efter ett dygn i fullkomlig tystnad utan mat och dryck red jag längs truppleden och såg med harm i hjärtat på min armé.  
Aldrig hade en segrande här försakat så mycket i ett så fett land.  
Danska folket, vars kärlek jag vunnit, samlades kring mig med rinnande tårar. "Danska landtfolket visade i sista ögonblicket beundran och en viss tillgifvenhet för den unge hjelten - känslor, som underhöllos genom hans sista ord till dem. Det är mig oangenämt, sade han, om i under denna tid lidit något ofog. Hvad jag gjort, det har jag mot min egen vilja varit tvungen till. Men kunnen i vara försäkrade om, att jag från denna dag skall blifva eder konungs uppriktigaste vän. "
I ett hjärtligt uppriktigt men genomfalskt brev skrivet av Piper ombord på Kung Carl tog jag avsked av Danmarks konung och seglade den 23 augusti tillbaka över sundet till Helsingborg." "I ett hjertligt och uppriktigt bref tog han afsked af konungen i Danmark och seglade den 23 Augusti tillbaka öfver Sundet."

Man ser hur vissa saker rensats bort, t.ex. det som Fryxell hävdar att Karl XII sade till befolkningen. Och det kanske också är källkritiskt riktigt att göra det. Men samtidigt behåller Brunner andra delar av samma berättelse, nämligen den danska "landtbefolkningens" uppvaktning. Sedan behåller han egentligen Fryxells formuleringar rörande brevet, men lägger till "genomfalskt". Man ser vilken skillnad i ton detta medför. Fryxell, annars ingen Karl XII-vän, ger just här en ganska positiv bild av kungen. Brunner bygger på Fryxell, men dennes positiva ton ändras genom att vissa delar plockas bort eller ändras.

Sidan 143: "Hela Europa skulle en lång tid genljuda av beundran och beröm. Den förening av mod och måtta jag visat var makalös." 

Brunner (2005), s. 143 Fryxell, A., Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 97.
"Hela Europa skulle en lång tid genljuda av beundran och beröm. "Hela Europa genljudade af beundran och beröm öfver Karl XII
Den förening av mod och måtta jag visat var makalös." och öfver den sällsynta förening af mod och måtta, som han vid detta tillfälle ådagalaggt."

Detta blygsamma exempel visar dels hur beroende Brunner är av Fryxell, såväl när det gäller innehåll som formuleringar. Det visar också en av hans favoritmetoder, nämligen att ta yttranden om Karl XII, fällda av någon annan och lägga dem i kungens egen mun. I det här aktuella fallet är yttrandet inte ens samtida, utan fällt av Anders Fryxell (1795-1881) då denne skulle sammanfatta reaktionen på Karl XII:s agerande ute i Europa.

Detta illustrerar ett av problemen med Brunners metod att låta Karl XII berätta. Naturligtvis framstår kungen på detta sätt som skrytsam, något han i verkligheten inte alls var. Ponera att Brunner låtit den franske ambassadören Guiscard vara berättaren och Guiscard då yttrat: "Hela Europa skulle en lång tid genljuda av beundran och beröm. Den förening av mod och måtta som Karl XII visat var makalös." Intrycket blir förstås ett helt annat, plötsligt är den en neutral iakttagare som står för lovorden och skrytsamheten försvinner.  

Berättarformen ger i sammanhang som denna Brunner möjlighet att förvandla sentida positiva omdömen om Karl XII:s agerande i en enskild situation till något negativt - kungligt skryt, kungligt storhetsvansinne eller vad som för tillfället är önskvärt. Onekligen bekvämt, men kan man kalla det för ett lämpligt underlag för den revidering av svensk historieskrivning som Brunner har efterlyst?

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10